Genealogi

Nu ska jag berätta något konstig. Egentligen heter jag inte Kajsa. Jag tror att matte och hussarna gett mig ett alias, som om jag vore en skurk. Men det är jag inte.

Mitt riktiga namn är Highjump's Switching Girl, efter en Frank Zappa-låt. Det här med alias är kanske en släkttradition för min mamma heter egentligen inte Saga utan hon heter Highjump's Laced with Gold och hon är inte heller det minsta skurkaktig. Min pappa heter Winnie's Frank Zappa.

Namnet Kajsa har jag fått efter Kajsa Bergqvist som kan hoppa högt.

Mera valpminnen

Jag har inte alltid bott hos matte och hussarna. När jag var så liten att jag nästan inte minns det bodde jag med min mamma Saga och mina syskon hos en matte som heter Vanja.

Dit kom matte och hussarna en dag för dom ville så gärna ha en valp, och när dom frågade vilken som var busigast visade Vanja på mig. Hoppas dom inte har ångrat sig. Jag är ju ganska busig.

Rana temporaria

Matte och husse kallar mig groda ibland. Dom kan vara glad som har mig, och inte behöver ett helt zoo.

Något fel på mina höftleder är det då inte.

Valpminnen

Alla hundar är snälla. Snällast är Hanna-hund. Innan jag lärde känna Hanna-hund var Raisa snällast. Hon var min idol.

Snart är det sommar

Matte säger att det snart är sommar, och att det är konstigt att jag inte är någon riktig Labrador för jag vill inte bada. Hellre står jag på bryggan och spanar efter änder.

Fast då har hon glömt hur mycket jag älskar att vada i leriga diken på våren.

Något människorna kallar påsk

Nu har matte och husse pratat om påsk. Inte vet jag vad det är, men dom har ätit en massa god mat och jag fick nästan inte smaka något. Inte lyckades jag snika åt mig något bakom ryggen på dem heller.

Tacka vet jag det som kallas jul. Då lyckades jag stjäla en halv chokladask. Åt upp allt gott som var i den och det mesta av asken också.

Påsk är bra ändå. Vi bodde i det dom kallar stugan och Snäll-Hanna hälsade på mig. Vi sprang utan koppel hela tiden och kunde gå i leran precis så mycket som vi ville.

Sus domestica

Matte och husse kallar mig också grisen. Jag förstår inte varför?

Jag har sett grisar genom bilfönstret när vi åker till stugan, och jag ser inte ut som en gris (kanske lite, men bara om magen).

Jag äter verkligen inte som en gris. När jag ätit klart finns inget kladd kvar, minsta lilla smula är uppäten.

Jag grisar inte till mig när jag är ute. Vatten är läskigt, så jag undviker noga alla pölar.

Hoppas dom egentligen menar gullegrisen.

Att jag snarkar som en gris är bara ont förtal.